Vilken flitig bloggare jag är idag, om jag ändå bara hade något vettigt att skriva, haha!
Okok, anledningen till att jag skriver nu är för att jag tog mig nyss en tur till willys, och på vägen dit var jag skamfylld, downer och kände mig bara riktigt kass som människa, men på vägen tillbaks förändrades det, och jag tänkte på hur långt jag faktiskt kommit.
Jag är inte längre en tretton år gammal flicka som inte längre lät någon komma nära, som låg och grät på golvet med sönderskuren kropp. Inte heller är jag tjejen som förutom var ute och festade och söp sig fullast varje helg, som sedan på veckodagarna drack i hemlighet och grät för att jag vantrivdes så med mitt liv, mitt förhållande och bara med mig själv.
Barndomsminnen, och även andra minnen som på ett eller annat vis ligger tungt hos mig, är jag numera trettio mil ifrån. De kan absolut inte skada mig på samma sätt längre, jag kan kämpa emot för jag har ett sådant avstånd nu. Jag behöver inte åka förbi platser som är både fyllda av skam och hemskheter längre, utan jag kan bara njuta av att vara utomhus. Jag behöver inte oroa mig för vem som ser mig, vem som dömer mig, vem som säger vad om mig. För de som känner igen mig här är jag bara den nyinflyttade tjejen, and it suits me just fine.
I övrigt måste jag ju tillägga att jag också är sambo med en alldeles fantastisk kille, som har gjort mer för mig och min självkänsla, än vad någon annan har, eller kommer att göra. Som kämpar på, och som jag får beundra varje dag, för hans styrka och ambition. God, I'm so very much in love.
Jag får fortfarande fjärilar i magen när jag tänker på honom, min prins.
Jag är också mamma åt tre små fina flickor, och en underbart söt surkott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar